måndag 26 november 2012

Nya fynd i Sandby borg eller Tragedi i forntiden del I

Som några av er kanske kommer ihåg påträffades flera spektakulära föremål i Sandby borg 2010 (Länk) där särskilt reliefspännena utmärker sig med sin prakt. Eftersom fynden är så speciella så ville vi veta lite mer om hur de lagts ned och förhoppningsvis också få veta något om varför de låg kvar efter 1500 år. Sådana praktfulla smycken borde ha varit viktiga för de människor som lagt ned dem och vi ställde oss frågan;  varför ingen har hämtat tillbaka dem? De är främst fem smyckeuppsättningar som hittats och de har burits av rika kvinnor. Hantverket är fint och tyder på att bärarinnorna har haft hög status. De fem smyckeuppsättningarna innehöll också pärlor och det verkar som att alla uppsättningarna är samtida.

  Foto: Max Jahrehorn, Kalmar läns museum


Utifrån flygbilder och en markradarundersökning utförd av Andreas Viberg (Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet) kunde vi se att fynden påträffats inne i hus redan innan vi börjat gräva. Eftersom hela borgområdet noga avsökts med metalldetektor vet vi också att inga andra metallfynd finns kvar.

Vi började vår undersökning i april 2011 med att gräva på tre av de platser där smyckena hittades. Det visades sig också mycket riktigt att smyckena hade placerats inne i huset, i ett gömställe nästan som i ett litet ”kassaskåp”.  Under stenar i hörnet av huset har föremålen gömts och man verkar ha lagt dem på samma ställe i husen. Inte så hemligt kan tyckas att använda samma gömställe i flera hus, men uppenbarligen fungerade det eftersom de har fått ligga kvar. 

Den röda pilen visar var en av depåerna legat i hörnet på huset. I bildens högra ände syns husets ingång som en öppning i stenmuren.


Eftersom smyckena lagts på samma ställen i åtminstone tre av husen måste en förklaring hittas till varför de gjort så. Dels tror vi att föremålen har nedlagts/gömts vid ett och samma tillfälle. Dessutom är det troligt att kvinnorna (och deras familjer?) som ägt smyckena känt varandra och också haft en gemensam överenskommelse om var de skulle gömmas. Det är inte särskilt troligt att flera olika personer väljer exakt samma plats i sitt hus av en ren slump. Inga andra sådana "kassaskåp" har hittats i hus på detta sätt. Vi tror också att varje familj har haft ett hus i borgen. Dessutom har man antagligen inte bott permanent i borgen utan förmodligen på en närliggande större gård. Vi hittade heller inga direkta spår efter att man bott i borgen. På t ex Eketorp tyder kulturlager och fynd på ett mer permanent boende, men så är inte fallet på Sandby borg. 

Sista dagen av vår tredagars-utgrävning 2011 hittade vi något extra spännande. Vi grävde tre mindre schakt och först kom det en människotand vid husväggen nära en av smyckesdepåerna i första schaktet. I det andra scahktet kom det en människokäke strax intill smyckesdepån som legat där. Sen i det tredje schaktet (det på bilden), i hörnet av schaktet strax innanför dörröppningen stack det ut en fot i schaktväggen. Efter lite rensande kom det en till fot. 


Vi förstod att det borde ligga ett helt skelett inuti huset vi undersökte, men eftersom det var grävningens sista dag hade vi ingen möjlighet att öppna en ny yta och rensa fram ett skelett. Vi beslutade att täcka över den ena foten och ta med den andra in för analyser. Inga av de mänskliga benen vi hittade hade blivit brända, som är det normala vid gravläggningar på den tiden. Istället verkade de bara ha lämnats på platsen för att sedan så småningom blivit bortglömda. Borgen verkar inte ha använts mer efter detta.

Förväntningarna inför de fortsatta undersökningarna var därför mycket höga. Skulle vi hitta resten av skelettet?? Och hur hade individen i så fall dött? Varför låg det döda kvar i borgen?

Fortsättning följer...

fredag 19 oktober 2012

Tingby färdiggrävt, igen!

Tiden går fort när man har roligt! Idag avslutades den fyra veckor långa seminariegrävningen i Tingby utanför Kalmar. Det har varit en spännande undersökning, som vanligt fylld av såväl förväntan och spänning som antiklimax och överraskningar.

Liza och Pernilla fyller i dokumentationsblanketter. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Emelie gräver rutor alldeles själv men är glad ändå. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Rahelleh är arkeolog från Iran. I hennes hemland får kvinnor inte vara med på utgrävningar, berättar hon, och undersökningen i Tingby är hennes allra första. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Fran har lärt sig att bli kompis med våra högteknologiska hjälpmedel. Här mäter hon med GPS. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

I senaste inlägget beskrevs den "turning point" som inföll under fredagseftermiddagen vecka 2, då vi plötsligt lite motvilligt insåg att den stenpackning som vi var i färd att undersöka, och som vi var rätt säkra på borde kunna vara en grav, i själva verket var betydligt större och konstigare än vad vi hittills förstått. Tredje veckan bestod till stor del i att försöka avgränsa stenpackningen, vilket visade sig vara svårare än man kunde anat. Efter flytt av dumphög, upptagning av nytt schakt och genomgrävande av det flera dm tjocka sandlager som täcker delar av stenpackningen började vi fundera över vad det egentligen är vi undersöker. På flera håll var sedimenten som överlagrade stenarna mycket hårt packade. Vi började undra om det kunde vara så snöpligt att det hela var en naturbildning. Vi hade besök av kvartärgeologen Geoffrey Lemdahl, och för att komplicera det hela tyckte han inte att stenpackningen såg naturlig ut. Så, vad gör vi? Gräver, så klart.

Stenpackningen växer och växer. I norra delen (längst ner i bild) överlagras den av ett flera dm tjockt sandlager som i sin övre del innehåller stenåldersfynd och i sin nedre del ser väldigt "naturligt" ut. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Översikt över stenpackningen, där de mindre stenarna i södra delen (överst i bild) har plockats bort så att de större stenarna framträder tydligt. Naturligt eller inte?Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Då alla stenar tagits bort grävde vi oss för säkerhets skull ner en bit till. I en profilvägg framträdde denna rödfärgning. Med risk att bli tjatig: naturlig eller inte? Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Vi har även grävt vidare ner i sandlagret på den plats där man vid 1980-talets undersökningar ansåg sig ha identifierat Nordens äldsta hus. Rätt så snart stod det klart att delar av kulturlagret fanns kvar, och när vi började gräva rutor här visade det sig att fynd förekom ända ner till 20 cm under markduken. Fynden koncentrerar sig till det sandlager som finns i de norra delarna av vårt schakt, men som saknas i de södra delarna. Att fynden är koncentrerade till innanför husets väggar, så som man hävdade på 1980-talet, kan vi inte se, däremot är de starkt knutna till sandlagret som dock finns såväl inom utbredningen för huset som utanför mot nordost.

Området kring "huset" från 1980-talets grävning. Det fyndrika sandlagret syns här som ett rostbrunt område närmast i bild. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Det får bli allt för nu. I nästa vecka blir det fyndregistrering, sedan påbörjas rapportarbetet för att sedan pågå under vintern och in på våren. Vi lär få anledning att återkomma, än är sista ordet om Tingby inte sagt.

Ludvig P-D, KLM

onsdag 10 oktober 2012

Bokrecension ”Kring katedralen i Lund”


Vi har ju vid några tidigare tillfällen recenserat böcker h-r på bloggen och nu är det dags igen. Denna gång är det ett skånskt tema när boken ”Kring katedralen i Lund” av Anders W Mårtensson ligger under luppen. Det medeltida Lund avhandlas.


Boken är som sagt skriven av Andes W Mårtensson på initiativ av Per-Håkan Ohlsson som också skrivit förordet till boken.
Boken är indelad i tre delar som består av
1. Vad fanns i kvarteren före domkyrkoforum?
2. Domkyrkoforum.
3. Kyrkor och kloster i Lund under medeltiden.

Skriften är ca 90 sidor lång, rikt illustrerad med både svartvita bilder och färgbilder i form av fotografier av både äldre och yngre datum, målningar och skisser samt ritningar.
Redan i förordet inser man att boken är ett resultat av en handläggning kring det nybyggda domkyrkoforum som inte fallit i god jord. Man anar mycket frustration mellan raderna. 

Den inledande delen, ”Vad fanns i kvarteren före domkyrkoforum?” behandlar en del av de byggnader och annat som påträffats vid arkeologiska undersökningar genom årens lopp och som också går att knyta till skriftligt källmaterial. För mig som inte läst i, eller bott i Lund är det ibland svårt att hänga med på var i stan man befinner sig men inte desto mindre är det intressant läsning. Författaren ger prov på stor kunskap om staden och dess historia med små utvikningar som är intressanta men som bitvis gör att man tappar fokus . En rubricering i högre grad hade nog också underlättat läsningen, framför allt när byggnaderna från Lundagård avhandlas.

Den andra delen, #Domkyrkoforum”, avhandlas mycket kort med lite text och mycket bilder. Det är denna byggnad som givit upphov till boken och det hade kanske varit bra att inleda med denna del för att få läsaren med på banan. Tongångarna är överlag positiva till själva byggnaden som verkligen bryter av mot den övriga bebyggelsen runt om. 

Den tredje delen, ”Kyrkor och kloster i Lund under medeltiden”, är en spännande genomgång av de kyrkor och kloster som funnits och vilka arkeologiska belägg de har. Det är fascinerande att läsa hur mycket som är arkeologiskt undersökt av alla dessa kyrkor. Vilka lämningar, där skulle man varit med! Denna del i boken är som en guidad tur genom Lund för att bese de platser där dessa kyrkor och kloster en gång låg. 

Min känsla för boken är att den är lite spretig, den hade tjänat på att tydligare i inledningen redogöra för ärendet av byggnationen av domkyrkoforum och att någon arkeologisk undersökning inte gjorts inför detta bygge. Med tanke på de lämningar som finns runtomkring verkar det högst märkligt att någon undersökning inte krävts. Den tredje delen i boken hamnar också lite utanför ”spåret” tycker jag. Slutomdömet för boken är dock positivt trots spretigheten, den är intressant och väcker lusten att veta mer. Betyget blir 3+.

Recensent
Nicholas Nilsson

lördag 6 oktober 2012

Det som göms i jord...

Undersökningen i Tingby har nått halvvägs. Efter idogt rensande har vi nu börjat lyfta på stenar i stenpackningen. Fast inte har vi blivit särskilt mycket klokare för det...

Likt en procession lyfter studenterna varje morgon av presenningen från den stenpackning som de senaste veckorna upptagit en stor del av vår tid, energi och tankekraft. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Två veckor har gått på 2012 års fältkurs i arkeologi, som i år genomförs i Tingby utanför Smedby strax väster om Kalmar. Hittills har vi fokuserat på två ytor; dels ett område om 12 m2 direkt söder om schaktet från 1987–1989, och dels den stensamling som man då det begav sig tolkade som en stenlagd gång fram till det hus som undersöktes och som antogs vara omkring 8000 år gammalt. Efter att vi rensat fram stenarna ytterligare har vi känt oss tveksamma till denna tolkning, och istället diskuterat möjligheten att anläggningen kan utgöra en grav. Stenpackningen intar en avlång form mellan två större block, och längs ena kanten syns ett antal större stenar som vi antog kunde utgöra väggen i någon form av stenkista.

Så här såg stenpackningen ut innan stenar började plockas i torsdags. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Efter att samtliga framrensade stenar ritats och mätts in, och otaliga foton tagits från alla håll och kanter, började vi i torsdags lyfta bort de översta stenarna i två fjärdedelar av stenpackningen. Snart var det tydligt att stenpackningen betår av ett skikt sten, med bara enstaka stenar under. Marken såg här först ut att bestå av naturligt grus, men enstaka kolbitar samt det faktum att sanden och gruset bitvis är väldigt löst skvallrar om att det ändå kan vara fyllning i någon form av nedgrävning.

Stenarna börjar plockas i två av fyra kvadranter, så att en kryssprofil skapas. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Stenpackningen visade sig bestå av ett lager sten, med relativt löst grus under. Större block såg ut att utgöra någon form av kant eller vägg, kanske i en kistkonstruktion? Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Osäkra på vad det var vi hittat, var det med lite blandade känslor som vi såg helgen närma sig. Alla hade vi nog väntat oss att stenarnas hemlighet sakta men säkert skulle avslöja sig i takt med att stenarna började lyftas... Med denna frustration i bakhuvudet fattade jag på fredag eftermiddag fyllhammaren och satte mig att, för säkerhets skull, rensa lite till i utkanten av stenpackningen mot nordost. Om vi begripit lite innan, förstod jag nu ännu mindre. Stenpackningen bara fortsätter, in under schaktkanten och dumphögen. Vad är det egentligen vi har hittat?

Det som göms i jord... stenpackningen växer mot nordost. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

I skrivande stund ter sig stenpackningen så här, med två kvadranter av den "ursprungliga" utbredningen renplockade från sten och den nyframrensade delen i nordost som fortsätter in under schaktkanten. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Så kan det gå. Förhoppningsvis kan vi under nästa vecka få hjälp av en maskin för att flytta lite dumphög och skala fram resten av stenpackningen, så att vi kan ta reda på vad det är vi har framför oss. Just nu känns det som att allt är möjligt. Spänningen växer, eller...?

Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

söndag 30 september 2012

Den som gräver får se...

Första veckan av fyra i Tingby 2012 är avklarad. Vi har tagit fram en del av schaktet från 1987–1989 års utgrävningar, vi har rensat ytterligare på den yta som man lämnade då utgrävningarna avslutades och nu återstår en hel del arbete med att undersöka färdigt det som aldrig hanns med då det begav sig. Kanske bekräftar vi det man trodde då, kanske får vi reda på helt nya saker om platsen som man inte tidigare visste.
En 25 år gammal markduk dras bort, och stenarna från 1980-talets utgrävning ser åter dagens ljus. Dags att börja arbeta! Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.
Alla hjälps åt i det mödosamma arbetet att helt frilägga stensamlingen. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.


Efter några dagars finputsande ser stenarna ännu mer intressanta ut. Är det verkligen en stenlagd gång som man trodde 1989, eller kan det vara något annat? Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM.

Vädret har väl inte varit det allra bästa, men tappra och glada har studenterna från Linnéuniversitetet med stor iver tagit sig an utgrävningsytan med skärslev, fyllhammare och borste. Mycket av veckans arbete har bestått i att ytterligare rensa fram den stensamling som man på 1980-talet hittade intill långsidan på stenåldershuset och som man då tolkade som en stenlagd gång framför ingången till huset. Man lyfte dock aldrig bort stenarna för att se vad som fanns under, och vi vill nu ta reda på om tolkningen från 1980-talets undersökning stämmer eller om stenarna kan representera något annat. Stensamlingen ser onekligen spännande ut, den har blivit betydligt mer rejäl i takt med att vi rensat fram den, och vi har inte kunnat låta bli att dra paralleller till andra platser i södra Skandinavien där gravar från stenålderns slutskede omkring 2500–2000 f.Kr. ibland har en stenpackning i fyllningen, inte alldeles olikt vår stensamling. Det enda vi kan vara säkra på i nuläget är att stenarna inte kommit dit på naturlig väg. Varför man lagt dit dem, eller när, det finns det bara ett sätt att ta reda på. Den som gräver får se. Ludvig Papmehl-Dufay, KLM

fredag 21 september 2012

Tingbyboplatsen grävs ut igen!

Säger man ”Tingby” och ”stenåldern” ringer det nog en klocka hos många, åtminstone i Kalmartrakten. I slutet av 1980-talet genomförde länsmuseet utgrävningar av en närmare 8000 år gammal boplats från jägarstenåldern, långt före jordbrukets införande, i Tingby strax väster om Kalmar. Bland de spår man då hittade fanns vad man tolkade som lämningar efter ett hus, vilket skulle vara det äldsta hus som dittills påträffats i hela Norden. Fyndet blev en stor sensation, och förutom att tusentals människor besökte utgrävningen resulterade det även i uppförandet av ”Tingbyhuset” ett par stenkast från utgrävningsplatsen, en fullskalig rekonstruktion av stenåldershuset så som man tänkte sig att det sett ut. Många är de Kalmarbor som under sin skoltid prövat på stenåldersliv vid Tingbyhuset.
Grävmaskinist och glasmästare Lasse från LSE Gårdinger hjälper till med de första "spadtagen" inför 2012 års utgrävning i Tingby. Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM. Nu, 25 år senare, återvänder arkeologerna till Tingbyboplatsen! Inte för att gräva ut huset igen, men för att med nya ögon och delvis nya metoder ställa nya frågor som stod obesvarade efter 1980-talets undersökningar. Den nya utgrävningen i Tingby genomförs som ett samarbete mellan Linnéuniversitetet och Kalmar läns museum, och den ingår som en del i arkeologiutbildningen vid universitetet. Under ledning av arkeologer från länsmuseet kommer tredje terminens arkeologistudenter här att under fyra veckor, för första gången, prova på fältarkeologins metoder och arbetssätt. Vad kan då vara mer spännande än att återvända till en plats där arkeologer redan tidigare gjort intressanta fynd, och att dessutom ha lite nya frågor i bagaget som lämnades obesvarade då det begav sig! Utgrävningen i Tingby, som startar den 24 september och pågår i fyra veckor, görs helt i utbildnings- och forskningssyfte och finansieras av Kalmar läns museum och Linnéuniversitetet tillsammans. Öppna visningar för allmänheten kommer att hållas enligt nedan. Visningarna är kostnadsfria, ingen föranmälan krävs.
Schaktet från 1987-1989 års utgrävningar var igenlagt med duk och sättsand, vilket gjorde det enkelt att ta vid där man slutade sist.Foto Ludvig Papmehl-Dufay/KLM. Öppna visningar av utgrävningsplatsen: Onsdagen den 26 september kl. 14.00 Onsdagen den 3 oktober kl. 14.00 Onsdagen den 10 oktober kl. 14.00 Tisdagen den 16 oktober kl. 14.00