Projekt Gladhammars gruvor

Arkeologer i värmebölja bland slagg, kol och sot...

En sammanfattning av veckans arkeologiska undersökningar i Gladhammars hyttområde. Nu har vi då äntligen fått sätta spaden i jorden – eller rättare sagt grävskopan! Denna veckas arbete är koncentrerat till den plats där hyttverkstäderna har legat under merparten av gruvindustrins verksamhet i Gladhammar.

Tack vare det skriftliga källmaterialet vet man att brytning har skett i Gladhammar åtminstone sedan tidigt 1500-tal, då en tysk man vid namn Casper Koobergh drev en liten hytta vid "järnberget i Västervik". Det första som man bröt och försökte förädla var alltså järnmalm. Hur stor denna produktion var är okänt och även om Koobergh fick livstidsmonopol på verksamheten så avstannade den troligen efter bara 10-20 år. Under de följande århundradena följde en lång rad ägare, arrendatorer och brukare och gruvverksamheten var tidvis intensiv men har också legat helt stilla under långa perioder. Under 1620-talet arrenderades gruvan ut till holländare som övergick till kopparproduktion, eftersom malmen visade sig innehålla mer koppar än järn. Kopparproduktionen pågick periodvis fram till 1700-talets andra hälft då man påträffade kobolt i ett av gruvschakten och en ganska omfattande koboltutvinning pågick fram till dess att gruvhanteringen slutligen lades ned år 1892.

Slaggskållor från kopparhanteringen. Foto: Veronica Palm, KLM/VM.

All denna verksamhet har naturligtvis satt sina spår efter den förädling av malmen som skett vid hyttan, några hundra meter nordöst om gruvområdet. Platsen heter än idag Hyttan och närmsta fastigheten kallas Bruksbacken. Före undersökningen var delar av ett par husgrunder synliga i markytan förutom en stor mängd slagg. Här finns också en igenfylld damm och en å vindlar sig genom hyttområdet.

Att någon form av hyttverksamhet funnits här redan när järnhanteringen påbörjades är troligt. Det är dock först på 1630-talet som vi får ledtrådar till utbredningen i form av en karta. Den är inte geografiskt riktig, men byggnaderna vid hyttan är illustrerade med stor detaljrikedom. Här finns t.ex. en smälthytta med två ugnar, rosthus, smedja, fängelse, stall och två arrendatorsbostäder. Av teckningen framgår att flera av byggnaderna är uppförda i korsvirkesteknik, vilket får anses vara lite ovanligt i dessa trakter. Troligen är det de holländska arrendatorerna som påverkat byggstilen. Kartan beskriver alltså hyttan under den period då kopparhanteringen påbörjats.

Utdrag ur 1630-talets "karta" med gruvorna överst i bild och hyttbyggnader, bostäder och damm under.

Nästa karta som i detalj visar byggnader vid hyttan är så sen som 1781. Då finns här en mjölkvarn, en garhytta, ett rosthus och en spannmålsbod på den norra sidan om ån. På den södra sidan, som berörs av den arkeologiska undersökningen, finns bl.a. en smälthytta, en knippsmedja, ett stort kolhus, ett rosthus och ett par arbetarbostäder med tillhörande kryddträdgårdar.

Under veckan som gått har vi tagit upp ett antal schakt med grävmaskin för att se vad som kan finnas kvar av verksamheten inom undersökningsområdet. Vi började i ett stort slaggupplag i öst. Här visade det sig ganska snart att det i ytan plana slaggtäcket var upp till 2-3 m tjockt och att det breder ut sig även utanför undersökningsområdet, där det faktiskt blir ännu tjockare. Vi kom ganska snart ner till grundvattendjup och i nivå med vattnet i ån och schakten vattenfylldes snabbt. Det blev lite av marinarkeologi men utan dykutrustning - här var det storstövlar som gällde!

Nicholas Nilsson rensar fram en av stubbarna under slaggdeponin. Foto: Veronica Palm, KLM/VM.

Med sökschaktningen kunde vi återfinna den ursprungliga markytan under slaggupplaget och vi kan därmed säga att denna del av hyttområdet bestått av en liten torvmosse med enstaka träd som avverkats före eller ganska kort efter att slaggdeponin påbörjats. Vi hittade nämligen stubbar efter trädavverkningen. På marken har man också slängt ut en hel del träflis, grenar, bark och vedstumpar, men här finns också en mängd bearbetade plankor och träbitar. Möjligen har man använt ytan för upphuggning och förvaring av den stora mängd ved som behövts för hyttverksamheten, men säkert har man också spridit ut trärester för att göra marken lite lättare att gå på. Vi hoppas nu kunna datera några av träplankorna och stubbarna för att få en ledtråd om när slaggdeponin påbörjades.

På 1781 års karta finns en gruvarbetarbostad markerad vars plats vi faktiskt kunnat återfinna. Huset har anlagts ovanpå det kraftiga slagglagret, vilket får en att fundera på hur det egentligen såg ut här vid denna tid. Idag, mer än 200 år senare, finns knappt någon riktig beväxtning på ytan, bortsett från några träd och ett tunt moss- och grästorvslager. Hur ska det då inte ha sett ut vid tiden då man bodde här!?! Kanske inte helt idylliskt med tanke på all slagg, kol och sot, samtidigt som det säkert rök och bolmade från det närliggande rosthuset och smälthyttan.

Delar av ett rosthus, en s.k. vändrost. Foto: Eva Carlsson, DM.

Även rosthuset har vi återfunnit och delvis rensats fram. Här framträder bottenlagren av en s.k. vändrost, där man rostat malmen för att få den i rätt ”konsistens” och för avlägsna föroreningar innan den bearbetades vidare för smältning. Lämningen framträder som en färgglad skapelse där de smala bås vari rostningen skedde enkelt kan urskiljas.

Vid schaktningarna i den västra delen kunde vi snabbt konstatera att dagens topografi inte heller här är naturlig. Här finns dels tjocka påförda lager från sen tid men även mycket kraftiga lager från hyttverksamhetens olika brukningsperioder. Dessa ska vi nu dokumentera och ett antal prover för datering av lagren kommer att tas. Vi får all anledning att återkomma till detta längre fram!

Veronica Palm

Arkeolog, Kalmar Läns Museum & Västerviks Museum

----------------------------------------------------------
Undersökningen genomförs som ett samarbete mellan Kalmar Läns Museum, Dalarnas Museum och Västerviks Museum.